Att hunden är ett flockdjur vet alla. Men vad innebär det? Att den måste kuvas av en ledare – eller att den alltid mår bäst tillsammans med andra hundar? Ingetdera, förklarar etologen Ingrid Tapper.
Hundens flockliv är unikt och kan varken jämföras med människors eller vargars. Det finns få ord som så har missförståtts av oss hundmänniskor som ordet flock.
Medan vissa tolkar det som att man visar vem som är flockledare genom att kuva sin hund till lydnad, tror andra att flockinstinkten gör att hundar alltid måste få leka med alla andra hundar. Båda synsätten krockar med verkligheten. Teorin om den ständigt kontrollerande flockledaren faller eftersom det inte är ändamålsenligt att hela tiden hålla reda på vad andra individer i en grupp gör. Det kostar extra energi och konflikter undviks alltid i det längsta mellan djur.
Stressade av påtvingat umgänge
Att hundar har behov av att leka med alla de möter är också felaktigt. Vuxna hundar är, till skillnad från de flesta människor, egentligen inte särskilt sociala. Vår egen förmåga att samverka med andra människor gör att vi har lätt att bilda nya ”flockar” i olika sammanhang, som en skolklass eller på en arbetsplats. Därför tror vi att hundarna är likadana och förväntar oss att de ska trivas med att umgås med andra hundar, som på hunddagis eller i hundrastgårdar. I själva verket blir många hundar i stället direkt stressade av påtvingat umgänge.
Olika djurslag lever på olika vis och hunddjur lever ofta i en fast flock, en familj.
I en familj är alla nära släkt med varandra. Pappa, mamma och barn, helt enkelt. Så lever hundens vilda släkting, vargen. Alfadjuren, det vill säga mamma och pappa, lever tillsammans hela livet. Dör en av dem splittras familjen och den kvarvarande partnern får en mycket tuff sista tid. De vuxna ungarna har två val: att stanna kvar i flocken eller att flytta hemifrån för att bilda en egen familj.
Hemmahundar har kanske en liknande bild av hur familjen ska vara. Men — och det verkar vara unikt för hundar, de samarbetar och samverkar gärna med oss människor.
Den inre bilden av hur en flock borde vara krockar då med verkligheten. Vi människor tvingar ju hundarna till olika aktiviteter. Vi tar med hunden till platser där det finns många andra hundar eller tar emot gäster med hund i vårt hem. Och de flesta hundar finner sig snällt i detta, fördelarna med att leva med sina människor är tydligen större än vikten av att upprätthålla flockstrukturer.
I flera delar av världen lever förvildade hundar. De mest kända är väl Australiens dingoer, som levt vilda i över 3 000 år utan inblandning av människor. Hundar förvildas också i modern tid. Dessa så kallade ”ferala” hundar finns på flera platser, bland annat i Rumänien och Ryssland, och ger oss en del insikter i hur hundars gruppliv kan vara.
Mest studerade är hundarna i Moskva. Moskvaborna är stolta över dessa vilda stadsbor och på Youtube kan man se hundarna åka tunnelbana och promenera runt på gatorna, obekymrade om och oberoende av sina tvåbenta grannar. Moskvas förvildade hundar har levt själva i flera generationer. De omnämns under senare delen av 1800-talet av en rysk journalist, men forskare tror att de funnits i staden betydligt längre än så. De är ganska lika till utseendet, medelstora med tjock päls, lång svans och upprättstående öron. Färgen är alltifrån mörkt grå till ljust gul.
Beroende av klokskap för sin överlevnad
En rysk forskare vid namn Andrej Pojarkov har studerat Moskvas gatuhundar under lång tid och har beskrivit dem så här:
– Vargar stannar inom sin egen flock, och även om de ibland delar jaktrevir med en annan familj umgås de aldrig. En flock hundar kan däremot samarbeta med andra flockar och deras ledare kan gå dit och hälsa på dem ibland. Dessa ”ledare ” är inte de starkaste eller mest dominanta hundarna, utan de intelligentaste. De andra hundarna i flocken är beroende av klokskap för sin överlevnad och erkänner alltså den smartaste som sin ledare.
Utdrag ur harligahund.se: Text: Ingrid Tapper. Ingrid är etolog, folkhögskolelärare och har varit verksam inom Svenska Brukshundklubben sedan 1969.
Inlärning hos tamhund - Etologiskt perspektiv på inlärning:
Gilla oss på Facebook